Recension: The Box

I vimlet av alla bra filmer som släpps just nu hittade jag på något vis The Box. Jag tror det var den spännande trailern som jag råkade se före en annan hyrfilm som gjort att jag faktiskt gått och längtat efter den. Efter att ha sett filmen har jag mycket blandade känslor för den och jag hoppas jag lyckas förmedla dem alla i denna recension.


Norma Lewis (Cameron Diaz) och Arthur Lewis (James Marsden) är ett ungt par som just nu upplever en ganska kritisk fas av sitt liv. Året är 1976 och Arthur som är en framgångs vetenskapsman har satsat hårt för att få en betydelsefull arbetsroll inom Nasa. När han får avslag på sin ansökan vet de inte riktigt hur de ska ha råd att fortsälla leva sitt liv som de gör idag, helst inte när även skolan tagit bort den rabatterade avgiften för personalens elever. Precis när läget är som värst mottager de en mystisk låda som innehåller en trälåda med en knapp under en låst glaskupa. Senare samma dag blir de kontaktade av Arlington Steward (Frank Langella) som förklarar att lådan de fått är en del av ett erbjudande. Ifall de trycker på knappen någon gång under det kommande dygnet kommer han personligen att leverera familjen en miljon dollar. Självklart finns det en hake också nämligen att när de trycker på knappen kommer för dem en okänd människa att mista livet. Frågorna är många. Kan detta verkligen vara sant? Kommer de att kunna leva med att de är den bidragen orsaken till en annan människas död? Och framför allt, kommer de att trycka på knappen?


Regissören Richard Kelly är ingen personlig favorit men de filmer han varit inblandade i som till exempel Donnie Darko och Domino har verkligen haft något speciellt. Skådespelarna med Cameron Diaz och James Marsden i spetsen är inte heller några jag följer så hade jag inte sett trailern för denna film hade den garanterat gått mig obemärkt förbi, men jag är verkligen glad att den inte gjorde det. Det är svårt att sätta fingret exakt vad som gör den bra. Tempot är verkligen lågt och miljöerna är mörka och tråkiga men ändå sitter man som på nålar stora delar av filmen. Förmodligen har det att göra med mystiken som börjar med låda utan innehåll för att sedan byggas på filmen igenom för att mot slutet knytas ihop med både väntat och oväntat resultat. Även originaliteten och blandningen av verklighet och Science-Fiction imponerar på mig. Framförallt är det beståndsdelen som låter tittaren fundera en hel del själv innan sanningen avslöjas som jag uppskattar allra mest.


Trots många lovord känner jag att jag har svårt att sätta ett högt betyg på filmen. Den är helt enkelt för seg och handlingen som kretsar kring lådan är visserligen genialisk men lite för simpel för att täcka innehållet i en hel långfilm. Hade den använts i ett avsnitt av Arkiv X eller liknande hade jag förmodligen varit lyrisk men nu känns det bara som en bra idé som inte räckte riktigt hela vägen. Är det originalitet du söker och föredrar att sitta och klura på saker och ting själv istället för att få saker serverat i ett högt tempo kommer du förmodligen uppleva filmen på ett betydligt bättre sätt.

Betyg: 6/10

Recension: Saw VI

Ett av skräckfantasternas absolut starkaste vårtecken har nu visat sig, nämligen DVD-releasen av förra årets Saw-film. Jag är ännu en gång mäkta imponerad att de varje år lyckas skapa en ny del i serien som fortfarande skrämmer skiten ur en skräckfantast som mig och trots sex delar med samma tema fortfarande inte känns uttjatad.


Mark Hoffman (Costas Mandylor) blev i förra delen avslöjad att vara medhjälpare till den legendariska Jigsaw (Tobin Bell). Med hjälp av den förstnämnde har han denna gång konstruerat ett gäng mordiska fällor för att sätta dit ett antal personer som gjorde livet surt för honom under sin sista tid som cancersjuk och som säkert är dem som är en bidragande orsak till varför han blivit en mördarmaskin överhuvudtaget. Frågan är bara ifall han ännu en gång ska få alla fällor utlösta eller ifall den hårt arbetande polisen ska hinna stoppa dem i tid för en gångs skull?


En av Saw-filmernas allra största kännetecken är att det hoppas fram och tillbaka mellan alla delar i serien. För att tittaren inte ska missa något visas det korta tillbakablickar på viktiga händelser men de är ganska få till antalet för att man ska få chansen att tänka till. Balansgången är verkligen hårfin men resultatet är som vanligt strålande. Något annat positivt med detta är att vi får återse gamla bekanta som bidrar till att den viktiga känslan infinner sig snabbt. Ett problem i sammanhanget skulle kunna vara att man för varje del i serien velat förnya sig och använt sig av olika regissörer. Genom att återanvända manusförfattare från tidigare delar och för regiarbetet använda sig av personer som också arbetat med serien sedan tidigare är det inget problem. Förra gången använde man sig av produktionsdesignern David Hackl och denna gång är det redigeraren Kevin Greuterts tur att visa vad han går för. Eftersom han just nu arbetar med att regissera den sjunde delen är det nog fler än jag som tycker att han gör en strålande insats. Eftersom han varit delaktig enda sedan den första delen är det dock inget oväntat.


Inget i recensionen hittills tyder på att jag denna gång skulle vara besviken på min absoluta favoritskräckserie och det är jag inte heller. Sexan känns faktiskt som den mest genomarbetade delen hittills med sin gedigna handling och de många kopplingarna till de tidigare filmerna. Jag tror dock nytillkomna tittare får svårt att uppskatta filmen på grund av detta. Denna film är nämligen precis som de andra filmerna skapad enbart för inbitna fans som sett alla tidigare delar. Gillar du dödliga fällor där inget lämnas åt slumpen och där det är omöjligt att inte bli påverkad att försöka hjälpa till med lösningen kan du ändå ge den en chans. Känner du dig träffad tror jag dock risken är ganska liten att du inte redan sett de tidigare Saw-filmerna och är precis som mig ett riktigt stort fan av serien. Egentligen skulle jag kunna berätta mer om njutningen med att gång på gång bli livrädd eller äcklad av de unika fällorna men istället ska jag återskapa en av de händelser jag uppskattade mest med den sjätte delen. Den hade nämligen ett riktigt slut vilket det varit lite dåligt med tidigare och något som är svårt att skapa när en uppföljare hela tiden ligger runt hörnet. Men vi lämnar det nu och sätter punkt istället och lämnar precis som Saw-filmerna lite åt fantasin också.

Betyg: 8/10

Recension: Luftslottet som sprängdes

Den tredje och sista (?) filmen i Millennium-serien baserade på Stieg Larsson är nu släppt och DVD och är därmed granskad av undertecknad. Även om filmen liknar den förra väldigt mycket blir det betydligt mindre lovord denna gång. Jag berättar mer om detta senare.


Trots att den sönderslagne Lisbeth Salander (Noomi Rapace) ligger mörbultad på sjukhuset efter slutstriden med sin far och hans hejduk i slutet på förra filmen är hon långt ifrån säker. Ledningen i det som jag antar är det så kallade ”Luftslottet” skickar nämligen ut en svårt sjuk medlem för att röja undan Lisbeth och hennes far för att slutligen ta sitt eget liv. Tur för den förstnämnde att det inte är en tränad mördare det handlar om för hon klarar sig riktigt enkelt undan. Efter händelsen blir dock bevakningen på sjukhuset stenhård och ingen får lov att träffa den eftersökte hackern. Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) lyckas dock smuggla in en handdator till henne så att de kan ha kontakt för att hon ska kunna skriva sin självbiografi om allt som hänt. Denna kommer väl till pass när de långa förhandlingarna börjar med höjdarna som tror att de sitter säkert.


Precis som i den förra delen återvänder några karaktärer från den tidigare filmen medan andra försvunnit och vissa tillkommit. Jag som inte har läst böckerna tycker det ännu en gång är riktigt svårt att hålla reda på vilka karaktärer som är vilka och det märks extra tydligt i denna film eftersom den baseras väldigt mycket på den andra filmen. Så mycket att denna del inte ens känns som en egen film utan enbart som en förlängning av den andra filmen. Det är svårt att förklara men medan den första filmen radad upp mysterier och knöt ihop historierna på slutet var den andra filmen mer actionbetonad och krävde denna tredje film för att lösa alla oknutna trådar. Efter att ha sett den innehållsfattiga tredje delen kan jag därför inte säga annat att det är en stor besvikelse.


Med det sagt behöver jag egentligen inte gå in på filmens fördelar och nackdelar för det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Det element som gjorde framförallt den första filmen så bra det vill säga till exempel de kluriga mysterierna, fartfyllda actionscenerna, imponerande skådespeleriet och det vackra fotot känns nu som bortblåst. Istället får vi en historia som är ganska självklar för den som följt serien i miljöer som till 90% består av stela sjukhus- och domstolslokaler. Visst är Noomi Rapace lika lysande som vanligt men det räcker inte när handlingen är så fruktansvärt förutsägbar och innehållsfattig. Filmen fungerar enbart för att knyta ihop säcken av två riktigt bra filmer för på egna ben skulle den inte ta sig någonstans. När serien nu gör comeback på SVT ska jag ge alla delar en ny chans. Kanske denna sista del känns mer relevant när man har de andra färskare i minnet men som det ser ut nu, och som är det jag måste värdera, blir Luftslottet som Sprängdes inte ens godkänd ur min synvinkel. Hur serien som började med kanske den bästa film jag någonsin sett skulle sluta på det här sättet är nog seriens största gåtan hittills.

Betyg: 3/10

Recension: Wallander – Dödsängeln

Trots att vi nu är inne i ett nytt sekel fortsätter Wallanderfilmerna komma i en regelbunden till synes oändlig upplaga filmer. Om jag inte räknat fel så är det faktiskt fortfarande fyra filmer kvar så när sista recensionen skrivs är förhoppningsvis sommaren här. Nu ska vi dock inte gå händelserna i förväg utan börja med att granska nyligen sedda Wallander: Dödsängeln


När Miranda (Nour El-Refai) som är solist i flickkören mystiskt försvinner är Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Martinsson (Douglas Johansson) snabbt på plats för att starta en utredning. Spåren är dock få och eftersom Miranda tagit med sig all packning ser det ut som att hon rymt. Detta är något som bästa kompisen Lina (Sofia Pekkari) har väldigt svårt att tro på, helst eftersom hon lämnat kvar sin favoritjacka i deras rum. Efter att ha undersökt flickans mobiltelefon hittar de hennes ex-pojkvän och med hans mörka bakgrund som rasist blir han genast huvudmisstänkt. Det finns dock fler misstänkta. Efter förhör verkar Mirandas pappa dölja något och vem är egentligen mannen som hela tiden snokar runt i området där kören befinner sig?


Efter att de två senaste filmerna varit riktigt bra, kanske två av de bästa Wallanderfilmerna någonsin, är det riktigt spännande att sätta tänderna i den senaste delen. Visserligen har mina förväntningar höjts skyhögt men när det gäller Wallanderserien spelar det ingen större roll eftersom man aldrig riktigt vet vad man får. Det första som slår mig när jag ser filmen ur granskningsperspektiv är att det hela känns väldig olikt från tidigare filmer i serien. De inledande scenerna med flickkören är både underhållande och även ganska långa så det tar ett tag innan Wallanders gäng kommer in i bilden. Nästan så länge att jag hinner glömma bort att det faktiskt är en Wallanderfilm det handlar om. Detta ser jag enbart som positivt eftersom serien verkligen behöver förnyelse och ju mer det skiljer sig från tidigare delar desto bättre, helst när det är såhär bra.


Förutom en klurig historia som för en gångs skull är väldigt svår att förutse är det bitvis väldigt spännande och till och med för en filmräv som mig på gränsen till otäckt. Wallander: Dödsängeln är helt klart den mest skrämmande filmen hittills men är man bara beredd på det är det nog ingen fara. Förutom standardgänget gör övriga skådespelare med Nour El-Refai och Britt-Louise Håkansson i spetsen ett riktigt bra jobb. Ja jag kan faktiskt inte komma på något som jag inte gillar med denna film utan kan bara konstatera att jag kan placera ytterligare än bra Wallanderfilm i hyllan. Fortsättning följer inom kort då nästa film i serien kommer, nämligen Wallander: Vålnaden och för en gångs skull längtar jag till nästa film bara genom att ha hört titeln. Det kan nog bli riktigt spännande ytterligare en gång.

Betyg: 8/10

Recension: Gamer

Efter några recensionsfattiga månader är det dags för undertecknad att åter fatta pennan eller snarare tangentbordet och börja skriva recensioner på alla filmer jag ser. För även ifall det inte blivit så värst många recensioner senaste halvåret har jag inte sett mindre film för det. Nu är det alltså dags igen men jag hoppas att ni kan ha överseende med min ringrostighet som till en början förmodligen kommer innebära något mindre innehållsrika recensioner än vanligt.


Senast sedda film är i alla fall Gamer som handlar om en framtid där spelutvecklaren Ken Castle (Michael C. Hall) skapat spel där riktiga människor i verkliga miljöer styrs av helt vanliga andra människor. Eller helt vanliga kanske var att ta i för antingen handlar det om fula och överviktiga människor som vill förverkliga sina drömmar i en snyggare och smalare kropp eller ovanligt rika människor som leker med andra människors liv i det nya spelet Slayer. Spelet där livstidsdömda fångar får chansen att bli helt frisläppta ifall de vinner 30 blodiga strider lockar intresse inte bara hos fångarna utan även spelare och allmänheten världen över. Ännu är det ingen som ens varit i närheten att överleva så många strider men Kable (Gerard Butler) är den som kommit närmast och när vi kastas in i handlingen har han bara ett fåtal strider kvar innan han blir fri. Det finns dock en organisation kallad Humanz som gör allt för att stoppa människoslakten och frågan är ifall Kable hinner vinna sina strider innan dess.


Gamer som är en väldigt blodig historia och dessutom handlar om spel måste väl vara som klippt och skuren för herr Spelberg vilket jag heller inte förnekar. Eftersom filmen börjar mitt i en strid tar det inte många sekunder innan man rycks med av handlingen och utan att överdriva kan jag säga att Gamer är en ren njutning från första till sista bildruta. Visst är handlingen simpel men samtidigt så genial och välgenomtänkt att man samtidigt som man ser hemskheterna klurar på ifall detta faktiskt skulle kunna vara framtiden för spel. Jag hoppas verkligen inte ledningen på Nintendo gillar denna film för då ser definitivt framtidens spelande oroväckande ut. De brukar ju gilla nya kontrollmetoder och även ifall just metoden för att styra andra människor som används i filmen Gamer kanske inte är aktuell så finns det säkert liknande teknik precis runt hörnet.


Nog med spelsnack och framtidsvisioner nu och tillbaka till filmen Gamer. Det finns nämligen många fler element jag gillar med filmen utöver de våldsamma scenerna och kopplingen till spel. Det första man lägger märke till är det mycket välarbetade ljudet. Det var längesedan min hemmabioanläggning fick svettas så här mycket och för en gångs skull känns det verkligen som man befinner sig mitt i stridens hetta med smattrande skottsalvor runt om i rummet. Sedan har vi miljöerna och fotot där även ljudbilden hjälper till genom att få tittaren att känna att man är med i filmen. Sällan har mitt välstädade vardagsrum känts så smutsigt och de fantasifulla miljöerna är ytterst originella. Originell är förövrigt ett ord som ständigt dyker upp i mitt huvud för det finns inte mycket som liknar detta. Visst finns några likheter med andra filmer till exempel nyligen sedda filmer som ”Surrogates” och ”Avatar” men eftersom det är så nya filmer vi pratar om känns det hela fortfarande nytt och originellt.


Efter alla lovord tror jag många börjar snegla ned på betyget för att se om jag denna gång ska dela ut det högsta betyget, som bara ett fåtal filmer per år lyckas med, men tyvärr når inte Gamer riktigt enda fram. Trots att filmen är som en lång orgasm i våld och action saknar den en viss beståndsdel som krävs för att få just det högsta betyget. Även fast människor dör till höger och vänster och relationer som står spel både i och utanför den virtuella världen blir man inte berörd av detta. Nu är visserligen detta inte något jag förväntar mig av en spelfilm men är ändå något jag saknar för att kunna dela ut det allra högsta betyget.

Betyg: 9/10

Spelberg.se flyttar

Ja ni som redan hittat hit vet säkert redan om det men Spelberg.se flyttar och blir Björns.nu. Anledningen till flytten är att det krävs fruktansvärt mycket arbete för att lägga upp nytt material på min egenkodade site och på detta sätt hinner jag lägga mer tid på det roliga nämligen att skriva texter, spela in nya filmer m.m. Vill ni gå tillbaka och läsa någon gammal recension kommer den gamla sidan finnas kvar även om det eventuellt blir en annan länk på den men jag meddelar isåfall om detta.

Hoppas ni fortsätter läsa mina recensioner som förmodligen kommer öka till antalet på detta sätt.

Recension: Planet 51

Alla som brukar läsa mina recensioner vet att animerade filmer ligger mig lite extra varmt om hjärtat och ganska ofta när Pixar, Disney eller Dreamworks släpper en ny film i denna genre brukar jag ofta kunna bli helt lyrisk. Ibland träder mer eller mindre okända produktionsbolag fram och försöker sig på att härma redan nämnda storheter men det brukar oftast sluta med att de bara framstår som bleka kopior. Vid ett fåtal tillfällen händer det dock att en sådan film är riktigt bra och istället för att härma andra snarare banar väg med nya idéer och tekniker. Planet 51 visar sig vara just en sådan film och undertecknad känner lite mer iver än vanligt att förmedla med ord vad han tycker.

På en avlägsen planet lever befolkningen av gröna män och kvinnor helt i ovisshet om att det finns ytterligare liv i universum. De har inte alls kommit lika långt i utvecklingen som oss människor på jorden och ska man likna dem vid vår utvecklingskurva skulle man kunna säga att de är lever på någorlunda samma sätt som vi gjorde under 1900-talet. De har nyligen börjat intressera sig för universum men hittills har man bara upptäckt att det bara består av ett fåtal planeter och bara är några hundra mil långt. Man har även börjat spela in filmer på temat rymden och alla invånarna har blivit uppskrämda av att filmerna där rymdmonster invaderar planeten skall bli sanna. Lite otursamt för astronauten Captain Charles T. Baker att han i samma veva skulle komma till planeten som amerikanerna inte alls hade räknat med skulle vara bebodd.

En viktig ingrediens i animerad filmverkar vara att få med kända personers röster och helst ska de inte redan medverkat i en film tidigare. För mig med småbarn spelar detta ingen större roll eftersom jag alltid får se den svenskdubbade versionen vilket ofta består av i stort sett samma namn varje gång. Därför ska jag berätta lite mer om den betydligt intressantare engelskspråkiga versionen som även var den jag såg denna gång. De största namnen här är Dwayne Johnson, Jessica Biel, Justin Long, Gary Oldman, Sean William Scott och John Cleese vilket är en rollista som jag kan tänka mig får de flesta som jobbar med animerad film lika grön av avund som rymdkaraktärerna de lånar ut sina röster till. De mest utmärkande är inte helt oväntat Johnsons röst till den olycksdrabbade astronauten Baker och Cleeses säregna röst som Professor Kipple.

Det är många adjektiv som figurerar i mitt huvud när jag tänker på vad jag tycker om filmen. De första som dyker upp är originell, rolig och charmig och för att göra det enkelt för mig berättar jag lite mer om just varför dessa tre beskriver denna film bäst. Att lyckas med att vara originell är numera något väldigt ovanligt i denna genre och det känns verkligen som att alla härmar alla för tillfället. Inte bara nästintill samtliga existerande djurarter har någon gång den senaste tiden fått animerat skinn utan även monster, leksaker och utomjordingar har fått figurera filmstjärnor och det är alltså de sistnämnda som även denna film handlar om. Hur kan detta då bli originellt ifall vi sett det tidigare? Jo. Istället för att rymdvarelser invaderar jorden är det här precis tvärtom och temat med att den fruktade människan sätter sin fot på en annan bebodd planet går det att bygga ovanligt mycket på. Det blir många riktigt roliga scener och de klassiskt gröna utomjordingarna med tillhörande objekt hämtade från klassiska Sci-Fi filmer ger ett mycket charmigt intryck.

Betyg: 8/10