Recension: Wallander – Dödsängeln

Trots att vi nu är inne i ett nytt sekel fortsätter Wallanderfilmerna komma i en regelbunden till synes oändlig upplaga filmer. Om jag inte räknat fel så är det faktiskt fortfarande fyra filmer kvar så när sista recensionen skrivs är förhoppningsvis sommaren här. Nu ska vi dock inte gå händelserna i förväg utan börja med att granska nyligen sedda Wallander: Dödsängeln


När Miranda (Nour El-Refai) som är solist i flickkören mystiskt försvinner är Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Martinsson (Douglas Johansson) snabbt på plats för att starta en utredning. Spåren är dock få och eftersom Miranda tagit med sig all packning ser det ut som att hon rymt. Detta är något som bästa kompisen Lina (Sofia Pekkari) har väldigt svårt att tro på, helst eftersom hon lämnat kvar sin favoritjacka i deras rum. Efter att ha undersökt flickans mobiltelefon hittar de hennes ex-pojkvän och med hans mörka bakgrund som rasist blir han genast huvudmisstänkt. Det finns dock fler misstänkta. Efter förhör verkar Mirandas pappa dölja något och vem är egentligen mannen som hela tiden snokar runt i området där kören befinner sig?


Efter att de två senaste filmerna varit riktigt bra, kanske två av de bästa Wallanderfilmerna någonsin, är det riktigt spännande att sätta tänderna i den senaste delen. Visserligen har mina förväntningar höjts skyhögt men när det gäller Wallanderserien spelar det ingen större roll eftersom man aldrig riktigt vet vad man får. Det första som slår mig när jag ser filmen ur granskningsperspektiv är att det hela känns väldig olikt från tidigare filmer i serien. De inledande scenerna med flickkören är både underhållande och även ganska långa så det tar ett tag innan Wallanders gäng kommer in i bilden. Nästan så länge att jag hinner glömma bort att det faktiskt är en Wallanderfilm det handlar om. Detta ser jag enbart som positivt eftersom serien verkligen behöver förnyelse och ju mer det skiljer sig från tidigare delar desto bättre, helst när det är såhär bra.


Förutom en klurig historia som för en gångs skull är väldigt svår att förutse är det bitvis väldigt spännande och till och med för en filmräv som mig på gränsen till otäckt. Wallander: Dödsängeln är helt klart den mest skrämmande filmen hittills men är man bara beredd på det är det nog ingen fara. Förutom standardgänget gör övriga skådespelare med Nour El-Refai och Britt-Louise Håkansson i spetsen ett riktigt bra jobb. Ja jag kan faktiskt inte komma på något som jag inte gillar med denna film utan kan bara konstatera att jag kan placera ytterligare än bra Wallanderfilm i hyllan. Fortsättning följer inom kort då nästa film i serien kommer, nämligen Wallander: Vålnaden och för en gångs skull längtar jag till nästa film bara genom att ha hört titeln. Det kan nog bli riktigt spännande ytterligare en gång.

Betyg: 8/10