Recension: Luftslottet som sprängdes

Den tredje och sista (?) filmen i Millennium-serien baserade på Stieg Larsson är nu släppt och DVD och är därmed granskad av undertecknad. Även om filmen liknar den förra väldigt mycket blir det betydligt mindre lovord denna gång. Jag berättar mer om detta senare.


Trots att den sönderslagne Lisbeth Salander (Noomi Rapace) ligger mörbultad på sjukhuset efter slutstriden med sin far och hans hejduk i slutet på förra filmen är hon långt ifrån säker. Ledningen i det som jag antar är det så kallade ”Luftslottet” skickar nämligen ut en svårt sjuk medlem för att röja undan Lisbeth och hennes far för att slutligen ta sitt eget liv. Tur för den förstnämnde att det inte är en tränad mördare det handlar om för hon klarar sig riktigt enkelt undan. Efter händelsen blir dock bevakningen på sjukhuset stenhård och ingen får lov att träffa den eftersökte hackern. Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) lyckas dock smuggla in en handdator till henne så att de kan ha kontakt för att hon ska kunna skriva sin självbiografi om allt som hänt. Denna kommer väl till pass när de långa förhandlingarna börjar med höjdarna som tror att de sitter säkert.


Precis som i den förra delen återvänder några karaktärer från den tidigare filmen medan andra försvunnit och vissa tillkommit. Jag som inte har läst böckerna tycker det ännu en gång är riktigt svårt att hålla reda på vilka karaktärer som är vilka och det märks extra tydligt i denna film eftersom den baseras väldigt mycket på den andra filmen. Så mycket att denna del inte ens känns som en egen film utan enbart som en förlängning av den andra filmen. Det är svårt att förklara men medan den första filmen radad upp mysterier och knöt ihop historierna på slutet var den andra filmen mer actionbetonad och krävde denna tredje film för att lösa alla oknutna trådar. Efter att ha sett den innehållsfattiga tredje delen kan jag därför inte säga annat att det är en stor besvikelse.


Med det sagt behöver jag egentligen inte gå in på filmens fördelar och nackdelar för det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Det element som gjorde framförallt den första filmen så bra det vill säga till exempel de kluriga mysterierna, fartfyllda actionscenerna, imponerande skådespeleriet och det vackra fotot känns nu som bortblåst. Istället får vi en historia som är ganska självklar för den som följt serien i miljöer som till 90% består av stela sjukhus- och domstolslokaler. Visst är Noomi Rapace lika lysande som vanligt men det räcker inte när handlingen är så fruktansvärt förutsägbar och innehållsfattig. Filmen fungerar enbart för att knyta ihop säcken av två riktigt bra filmer för på egna ben skulle den inte ta sig någonstans. När serien nu gör comeback på SVT ska jag ge alla delar en ny chans. Kanske denna sista del känns mer relevant när man har de andra färskare i minnet men som det ser ut nu, och som är det jag måste värdera, blir Luftslottet som Sprängdes inte ens godkänd ur min synvinkel. Hur serien som började med kanske den bästa film jag någonsin sett skulle sluta på det här sättet är nog seriens största gåtan hittills.

Betyg: 3/10