Det är inte många gånger per sekel det släpps en bra Sci-Fifilm i samma stil som Alien-filmerna. Först och främst släpps det väldigt få sådana filmer överhuvudtaget och det är självklart ännu mer sällan som en sådan är riktigt bra. Det finns inte många genrer man kan säga det om eftersom vi ständigt blir bortskämda med komedier, drama och action-filmer i toppsegmentet. Det händer ganska ofta att jag börjar längta efter att få den där speciella upplevelsen men det brukar oftast sluta med att man få ta fram en gammal klassiker istället för att få det uppfyllt. Efter att ha sett Pandorum kan jag bara konstatera att det nu äntligen är dags igen och chansen finns faktiskt att den kan bli en lika stor klassiker som Alien.
Drygt 50 år in i framtiden är jordens resurser slut och mänsklighetens enda chans till överlevnad är att skicka ut ett gigantiskt rymdskepp innehållandes 60000 människor till planeten Tidus som är en planet med liknande egenskaper som jorden. Vägen är dock lång och resan dit beräknas ta över 120 år. Med hjälp av att sätta människorna i hypersömn och endast släppa ut viss personalstyrka åt gången beräknas de dock klara det. När Löjtnant Payton (Dennis Quaid) och Korporal Bower (Ben Foster) ur flygteam nummer fem vaknar ur sin hypersömn dröjer det dock inte länge förrän de anar oråd att något med resan gått snett. Istället för att komma igång och börja arbeta möts de istället av ett nedsläckt skepp med till synes inga människor kvar ombord. Efter att Bower skickats ut för att spana visar det sig ganska snabbt att så inte är fallet och deras mål att starta om generatorn som är skeppets hjärta visar sig inte bli en så lätt uppgift att slutföra.
Eftersom rollistan för en gångs skull bara rymmer drygt en handfull personer som dessutom inte tillhör de mest avlönade i Hollywood finns det inte allt för mycket att säga på den punkten. Visst är Dennis Quaid och Ben Foster namn man känner igen sen tidigare men jag tycker inte någon av dem riktigt har fått visa vad dem går för tidigare men det blir det ändring på nu och båda känns som klippt och skurna för sina roller. Inte heller regissören Christian Alvart eller manusförfattaren Travis Milloy har gjort något uppmärksammat verk tidigare men tittar man vidare på vem som är huvudproducent hittar man ett betydligt kändare namn och det kommer nästan som en chock. Här finner vi nämligen kritikertyngda Paul W.S: Anderson som gjort sig känd för en lång radda actionfilmer utan något vidare innehåll. Anledningen till att detta lyckas bättre kan visserligen bero på att han endast producerat och inte gjort allt annat som brukar vara vanligt i vissa av hans filmer.
Äntligen fick jag återigen se en riktigt bra Sci-Fi film. Det är som sagt inte ofta det händer men när det händer blir man överlycklig och det framkallar en sådan positiv känsla som få andra genrer lyckas förmedla men det har jag redan varit inne på. Istället kan jag berätta om filmens allra ädlaste delar som jag tycker - förutom skådespeleriet och storyn – ligger i de snyggsmutsiga miljöerna och de påkostade specialeffekterna. Känslan av att man själv verkligen befinner sig på rymdfärjan är mer påtaglig än någonsin och det är omöjligt att inte ryckas med av det som händer. Vi Sci-Fi älskare har alltså fått något nytt att dregla över och det kan man leva på väldigt länge.
Betyg: 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar