Familjen Spelbergs jultradition med att se en ny biofilm på juldagen blev i år förflyttad till nyårshelgen. Dreamworks senaste alster Megamind i tre dimensioner blev då redo att granskas av ett gäng filmkännare i två generationer.
Megamind är superskurken som enda sedan barnsben kämpat mot stadens superhjälte Metro Man. När han äntligen lyckas besegra honom dröjer det inte länge förrän han börja sakna sitt tidigare liv och bestämmer sig för att försöka sig på att återskapa en ny superhjälte för att få tillbaka det han hade tidigare. Allt går dock inte som planerat och karaktären som skapas verkar inte vara särskilt fredlig av sig. När Megamind dessutom i förklädnad börjar dejta Metro Mans flickvän är frågan om han fortfarande verkligen är stadens superskurk eller om han istället uppfattas som deras nye superhjälte?
Efter succéer som Shrek, Madagaskar och senast Draktränaren är nu Stephen Spielberg ägda Dreamworks tillbaka med ytterligare en ny animerad film. De verkar ha inspirerats av bland annat Pixar’s film Superhjältar när de skapar en film som handlar om just superhjältar. Mycket riktigt liknar dessa filmer varandra en hel del och jag tror även att stora delar av produktionsteamet tidigare jobbat med Monsters Vs. Aliens för att det där finns ytterligare likheter både till karaktärsdesign och också handling. Den största skillnaden dessa filmer emellan är väl egentligen känslospelet som är betydligt mer framträdande i deras senaste film som bitvis är riktigt gripande. Trots mycket tokigheter i form av slapstick humor tror jag därför denna film kan passa bättre för lite större barn och vuxna än de allra minsta.
Nu har jag bara sett Toy Story 3D samt denna film i tre dimensioner så jag har inte så väldigt mycket att jämföra med men jag skulle ändå vilja prata lite om just den tredje dimensionen. Medan det i Toy Story 3D kändes som att 3D effekten klistras på efteråt känns Megamind verkligen tillverkad för formatet. I Toy Story kom ibland Woody’s och de andra figurernas armar och ben flaxande ut ur duken men jag testade vid ett flertal tillfällen att ta av mig glasögonen och de flesta av gångerna var det inga 3D effekter alls. Utan glasögon såg det ut som en helt vanlig film. De gånger jag tog av mig glasögonen i Megamind var det bara en enda röra och man kunde knappt urskilja någonting alls. Vartenda objekt i bilden var verkligen 3D-fierat. Detta märks såklart väldigt tydligt även när man har glasögonen på och förutom objekt som kommer utflygande ur skärmen får jag se en ny effekt jag inte sett tidigare nämligen föremål som från början befinner sig längst ut i bilden för att sedan röra sig inåt. Det här med 3D är verkligen spännande och Dreamworks är definitivt med i toppskikten och utvecklar tekniken.
Dreamworks studio som släpper ifrån sig betydligt fler titlar än Pixar börjar sakta men säkert komma ikapp sina läromästare. I Megamind visar de förutom bra och känslofylld handling på animering i toppklass. Actionscenerna är mer fartfyllda en någonsin och om det går att mäta tror jag man använt fler pixlar – eller vad det nu är man kan mäta – än någonsin. Möjligtvis kan jag tycka att de gör det enkelt för sig när de till exempel använder sig av samma animeringsstil när de gestaltar människor i sina filmer men jag tycker det bara är positivt eftersom det gör att man känner igen sig. Ungefär som en gimmick för företaget. En annan gimmick de arbetat fram är att gång på gång leverera högkvalitativa filmer där Megamind absolut inte är något undantag, helst inte ifall man ser den i 3D som förgyller ett redan skimrande innehåll.
Betyg 9/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar