Recension: Knight and Day

Det finns förhållanden som bygger på att individer är lika varandra och det finns de som försöker bygga gemenskap på att de är väldigt olika varandra. Sedan finns det personer som på något sätt försöker skapa en relation trots att de inte har en gnutta gemensamt utan snarare kommer från två helt olika världar. Det är precis detta som filmen Knight and Day handlar om.


När June Havens (Cameron Diaz) för första gången stöter ihop med Roy Miller (Tom Cruise) på flygplatsen har hon ingen aning om vad som väntar henne. Inte heller när hon en kort stund senare blir påsprungen av honom igen eller släpps in i en närmast helt tom flygkabin tillsammans med honom där en flygvärdinna nyligen förklarat att det var fullsatt verkar hon ana oråd. Det är inte förrän hon upptäcker att de få medpassagerarna samt piloterna är döda som hon förstår att något är fel. Hennes nye kamrat visar sig nämligen vara någon slags agent som ständigt verkar leva under hot och nu när även June själv setts tillsammans med Roy lever även hon i ovishet om livet. Hon ser ingen annan lösning än att slå sig ihop med sin nya bekantskap och låta honom skydda henne men det är lättare sagt än gjort när en vanlig tjej helt plötsligt blir indragen i en kriminalhistoria utan dess like.


Jag hade ganska stora förväntningar på denna film. Jag menar Tom Cruise är ju en av dem absolut största stjärnorna och han brukar verkligen välja sina roller med omsorg. Som tur är kan jag väl säga att mina förväntningar infriades även om det helt klart hade kunnat vara bättre. På skådespelarsidan finns absolut ingenting att anmärka på. Cruise skulle man väl knappast våga kritisera för då är väl risken att man får en Ethan Hunt på halsen men som tur är slipper jag det för han är som vanligt lysande. Diaz är precis sådär härligt blåst som man är van att se henne och även Peter Sarsgaard känner vi igen som sliskig skurk.


Det som hade kunnat vara bättre är handlingen som visserligen briljerar ibland med lite klurigheter men som oftast känns väldigt förutsägbar. Visserligen svänger det fram och tillbaka mellan ovishet och fakta men det är ändå inte svårt att förutse nästa steg. Sedan hade det också kunnat vara ett större känslospel mellan huvudrollsinnehavarna. Mer känslor brukar höja stämningen och öka spänningsmomentet. Kräver man dock ingen Oscarrulle så kan mycket väl Knight and Day vara en riktig fullträff. Action, komedi och kärlek turas om och blandas i en aldrig sinade ström och även om det inte når riktigt ända fram har den nog ändå något för alla. Visserligen saknas originalitet, spänning och ett riktigt bra manus men de övriga beståndsdelarna räcker bra för att roa en familj en fredagskväll. Det gjorde den i alla fall för oss.

Betyg 7/10

Text: Microsoft gör en Nintendo

Första gången jag provade det var jag lyrisk, andra gången likaså, tredje gången minst lika mycket, fjärde gången faktiskt ännu mer o.s.v. Det jag svamlar om är Microsoft nya tillbehör Kinect och det jag vill få fram är att, till skillnad från många andra, tycker jag att det är hur roligt som helst att återkomma till och att det absolut inte handlar om någon engångsupplevelse. Visserligen har den skinande svart prylen bara varit i min ägo i ett par veckor men efter att den används flitigt i stort sett varje dag av både mig själv och resten av min familj har jag mycket svårt att tro att vi inom en snar framtid skulle lägga den åt sidan. Jag skulle faktiskt vilja säga precis tvärtom med tanke på de spel som är på väg och den fantastiska potential Kinect verkligen har. Först och främst ser jag fram emot att testa fler av de spel som redan är släppta och de som inom kort släpps till konsolen. Jag har spelat de som jag skulle vilja säga är de tre vassaste titlarna hittills nämligen Dance Central, Kinect Sports och självklart det medföljande Kinect Adventures. Men just nu skulle jag även vilja spela Joyride, Sonic Riders och Zumba Dance som verkar vara några heta titlar. Kanske inte just den sistnämnda men den träningsformen verkar het för tillfället och när det nu kommer ett spel till Kinect känns det som en bra idé att prova på det den vägen.



En annan sak jag ställer mig emot är att många jämför Kinect med Nintendo Wii och Playstation Move. Jag skulle tvärtom vilja säga att Kinect är efterföljaren till dessa två system. Varför? Jo, Nintendos och Sonys alternativ har bara koll på två av kroppsdelar som rör sig, det vill säga spelarens händer, medan Microsoft revolutionerande pryl gör det möjligt att spela med precis varje kroppsdel. Att den dessutom känner av att du rör dig inte bara i sidled utan även framåt och bakåt skapar helt nya spelupplevelser. Detta utnyttjas till exempel i det medföljande Kinect Adventures där spelaren ska spräcka bubblor genom att springa åt alla leder i ett fyrkantigt rum och genom att flaxa med armarna får karaktären dessutom flygförmåga och kommer därmed åt bubblor i taket. Ett annat exempel i samma spel är när man som spelare för första gången får prova på att precisionsplacera fötterna för att täppa igen läckande hål.

Jag kan bara tänka mig hur diskussionerna på spelföretagens utvecklingsavdelningar fortlöper för tillfället om hur denna gudagåva kan användas i framtidens spel. Jag har själv klurat lite och tror inte det är helt omöjligt att nedanstående spel kan se dagens ljus om en inte allt för avlägsen framtid.

Metal Gear Solid Kinect
I detta spel gäller det att smyga runt på tå för att inte vakter ska upptäcka Snake. Ifall han faller eller tar för högljudda steg är risken stor att han genast får ingå i närstrider som självklart infattar sparkar, knytnävar och knivhugg.

Braid Kinect
Plattformsliret som kan påverka tiden gör comeback till Kinect. Denna gång är spelaren huvudkaraktären och all från att hoppa på fiender till att krossa blocka utförs av spelarens egna rörelser.

Halo Kinect
FPS-spel måste fungera utmärkt i Kinects värld. Spelserier som GoW har redan visat i intresse men det är flaggskeppet Halo som i en re-make av originalet gör det möjligt att för första gången spela spelet med hela kroppen. Gå, spring, attackera med skjutvapen eller närstridsvapen och styr fordon.

Be-a-Police
I detta spel får spelaren testa på hur det är att vara polis. Bland annat får spelaren ge sig ut på uppdrag och dirigera trafiken, jag brottslingar både till bil och fots samt självklart träning på skjutbanan och i ”verkligheten”.

Kinect Dejting
Koppla upp dig via Xbox Live och låt din look-a-like-avatar testa att dejta andra Kinect användare genom att utföra kroppsliga rörelser ;)

Kinnect Kids
Nej detta är inte uppföljaren till ovanstående spel utan istället handlar det om att på golvet uppleva allt från ett barns perspektiv. Här inkluderas att krypa runt på golvet och stoppa allehanda saker som dammråttor och tappade matrester i munnen, försöka undvika matskeden som föräldrarna försöker stoppa i munnen samt skrika på högsta volym.

Skämt åsido. Det sista spelet lär nog aldrig ens den galnaste spelutvecklare förverkliga men bara man börjar fundera så poppar verkligen idéerna upp och jag kan tänka mig att de är ännu mer frekventa hos de riktiga idékläckarna på spelföretag världen över.

Det råder väl ingen tvekan om att undertecknad verkligen tror på Kinect och det känns verkligen skönt att det för en gångs skull inte är en Nintendo-produkt som jag höjer till skyarna denna gång. Äntligen får jag bevisa att det är prylarna som jag blir lyrisk över och inte företagen bakom.

För att nu inte stämplas som Microsoft fan-boy också måste jag nämna att även fast allt bara verkar vara ros finns det faktiskt lite ris att ge också. Bland annat så är antalet spelare som kan spela samtidigt ganska begränsad. Finns stora utrymmen kan det gå att spela två stycken samtidigt men oftast fungerar det allra bäst ifall man spelar en åt gången. I många spel som till exempel Dance Central kan man faktiskt bara vara en åt gången vilket kan tyckas vara en nackdel men å andra sidan är glädjen att se ens kamrater / familjemedlemmar dansa så stor att det egentligen inte är något man stör sig på. En annan sak som begränsar skulle kunna vara utrymmet man har framför TV:n men ifall det bara är en spelare som ska spela behövs egentligen inga större ytor. Ca två meter långt och drygt en meter brett räcker till även för en större klump som mig. Är det barn som ska spela räcker det med ännu mindre yta.

Har du funderat på att köpa Kinect hoppas jag nu att jag lyckats övertyga dig om att det egentligen inte finns någon tvekan. Ju fler som köper produkten desto större är chansen att ovan nämnda spel blir verklighet och inte minst jag skulle bli överlycklig. Så gör din plikt och gå och köp en Kinec. Har du ingen Xbox kan du köpa ett paket med Kinect och konsol för en överkomlig summa så det finns inga godtagbara ursäkter att inte göra det ;)

Recension: Draktränaren

Att animerade filmer ligger mig varmt om hjärtat vet de som har läst mina recensioner tidigare. Så att det var just en sådan som väckte ett ca halvårslångt recensionsdvala för undertecknad är egentligen ingen större överraskning. Att jag är så här lyriskt efter att ha sett en film hör däremot till ovanligheterna så räkna med positiva kommentarer i överflöd men jag börjar sedvanligt med en kort resumé.


Handlingen utspelar sig i en liten by under vikingatiden. Till skillnad från andra byar är denna ständigt utsatt av hot från drakar i alla dess former och enda sedan tidernas begynnelse har invånarna fått kämpa mot bestarna för att hindra dem för att förstöra deras hem och ta deras föda. När alla vikingar är ute på drakjakt får Hicke och hans vänner chansen att visa vad de går för i en tävling där en ny drakdödare kan utmanas. Hicke som tidigare förknippas med den precisa motsatsen för vad en viking står för tar gör en oväntad vändning i tävlingen och istället för att komma sist tippas han bli den stora vinnaren. Något som självklart uppskattas inte minst av hans far som är byns ledare och som trodde att hoppet att få en riktig vikingason verkligen var över. Men Hicke verkar inte spela med öppna kort och frågan är ifall uppskattningen fortfarande är lika stor från alla parter när den avslöjas.


Äntligen får vi se en animerad film med mer äventyrsinslag. Jag har länge efterfrågat just en sådan antingen med vikingar eller också pirater i huvudrollen och nu fick jag äntligen något jag önskat. Att den dessutom blandar in drakar är en stor bonus eftersom dessa fortfarande är väldigt mystiska och spännande varelser. Det är verkligen svårt att förklara vad som gör filmen så speciell men för att göra det enkelt kan man säga att filmen är som Shrek utan en massa trams om en massa klassiska tecknade karaktärer som stör. Däremot har jag inte sagt att det inte finns någon humor i Draktränaren. Visst är det inte lika ofta som brukar vara standard i denna genre men när det väl kommer ett skämt är det väldigt svårt att sluta skratta. Mina barn som ofta satt på nålar av den spännande handlingen kom med betydligt fler nervösa skrattsalvor än mig själv så jag kan tänka mig att de uppskattade den ännu mer men även jag kan lugnt säga att denna film verkligen har allt.


Det bästa är såklart äventyrsinslagen men eftersom alla andra känslor också genereras kan jag verkligen kalla den komplett. Att de lyckas med att få tittaren att skapa känslor för en varelse som både är påhittad och dessutom är animerad är verkligen få förunnat. Detta är något som tidigare varit Disney och möjligtvis Pixars trumfkort men nu har även Dreamworks som ligger bakom denna produktion lyckats hitta rätt även på det planet. Förmodligen är det de gamla Disneyrävarna Chris Sanders och Dean DeBlois som tagit med sig några hemliga recept när de nu börjat jobba på Steven Spielbergs produktionsbolag. Även den svenska röstdubbningen håller hög klass där röster från Johannes Brost, Anton Körberg och Jesper Adelfelt. Dessa namn är helt klart jämförbara med originalrösterna där de största namnen är Gerald Butler, Jonah Hill och Jay Baruchel.


Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Draktränaren verkligen har något för alla och inte bör missas av någon. Nu väntar jag bara på att jag kan uppdatera hemmabion så att jag kan se denna film i 3D när den släpps i det formatet för det kommer förmodligen höja upplevelsen ytterligare ett snäpp. Tills dess får den nöja sig med det näst högsta betyget som absolut inte är fy skam det heller.

Betyg: 9/10

Recension: Sherlock Holmes

Efter en tids tystnad från undertecknad på grund av en del andra projekt är det åter dags att vässa pennan. Det blir storfilmen Sherlock Holmes som bryter den långa tystnaden och förhoppningsvis ska den filmintensiva sommaren se till att det inte blir ett så här långt uppehåll inom den närmsta framtiden.


Efter att Sherlock Holmes (Robert Downey Jr.) och hans medhjälpare Dr. John Watson (Jude Law) lyckats stoppa Lord Blackwoods (Mark Strong) planer på att förgöra staden genom att gripa honom går Sherlock under jorden. Plötsligt verkar upptäckter som varför instängda insekter rör sig synkroniserat när han klinkar på sin fiol viktigare än att bekämpa brottslighet. Inte förrän Lord Blackwood visar sig ute på gatorna igen tar han sig i kragen för att återigen försöka rädda staden vilket inte verkar vara det lättaste med tanke på att hans fiende verkar besitta övernaturliga förmågor. Detta är dock inte något som skrämmer världens kanske mest välkända detektiv men frågan är ifall han inte borde ta sig en funderare på vad han verkligen ger sig in på innan det är för sent.


Regissören Guy Ritchie har väl tröttnat på att bli ihågkommen för att vara han som varit gift med Madonna men faktum är att hans tidigare filmer inte stuckit ut tillräckligt för att han ska bli synonymt med något annat. Visserligen har han gjort väldigt bra ifrån sig och satsat på våld och snabba klippningar men jag måste säga att det inte är förrän nu han verkliga lyckas. Våldet och de snabba klippen har han nämligen mixat men en av historiens mest välkända figurer och det går inte att säga annat att det är en klockren kombination. Jag tror många kan ha svårt att se Sherlock på det här sättet efter som han mer framställs som en försupen actionhjälte istället för klassisk detektiv men jag tycker det fungerar väldigt bra. En stor eloge ska även Robert Downey Jr. Ha för att vara i Sherlocks kläder. Detta passar honom mycket bättre än fiaskot med Iron Man där han bara känns malplacerad och det nästan syns på honom att denna roll passar honom som handen i handsken. Även Jude Law i rollen som Dr. Watson är en utmärkt casting. Jag vill också framhäva de två kvinnliga skådespelarna bakom Irene Adler och Mary Morstan nämligen Rachel Adams och Kelly Reilly. Den förstnämnda har jag länge uppskattat för hennes roller i bland annat ”State of Play och ”Red Eye” medan den sistnämnde är någon jag fått upp ögonen för nyligen, helst för hennes prestation i skräckisen ”Eden Lake”.


Många lovord blev det och det är Sherlock Holmes verkligen värd. Filmen överraskade mig på många sätt och främst som sagt för duktigt skådespeleri och en unik blandning av action och detektivarbete gör att det känns nytt och fräscht och det är ofta då som jag går igång som mest. Vilket ni märker på nedanstående betyg.

8/10

Recension: Twilight - New Moon

Vampyrer verkar vara ett väldigt hett ämne just nu. Svenske Alexander Skarsgård gör succé i den amerikanska serien ”True Blood” och fler serier som till exempel ”Vampire Diaries” går att beskåda på TV varje vecka. Nu är uppföljaren till filmen som skapade all denna hysteri, nämligen Twilight, släppt på DVD med undertiteln New Moon. Självklart är filmen granskad och recenserad av Sveriges nya filmfarbror.


Efter att ha återhämtat sig från vampyrattacken ser Bella Swan (Kristen Stewart) verkligen fram emot att träffa sina blodsugande vänner igen. Så mycket att hon bestämmer sig för att tillbringa sin födelsedag med Edward Cullen (Robert Pattison) och hans familj. När hon skär sig på ett paket och börjar blöda förstörs dock feststämningen då Jasper Hale (Jackson Rathbone) som är det senaste tillskottet i Cullen-klanen känner blodvite och blir alldeles till sig. Detta resulterar i att Edward bara ett par dagar senare ber Bella att försöka glömma honom och meddelar samtidigt att de kommer att flytta så de inte har något mer med varandra att göra längre. Bella blir självklart förtvivlad men får ganska snart mer och mer upp ögonen för sin barndomskamrat Jacob Black (Tyler Lautner). Dessutom känner hon trygghet när hon märker att Edward fortfarande håller ett vakande öga på henne. Komplikationer uppstår dock när Bella en dag tvingas välja mellan dessa två, helst eftersom hon inte riktigt vet var Edward står eller vad det verkligen är hon väljer mellan.


"Twilight" var en av de filmer som överraskade mig mest under förra året. Okända väsen som till exempel vampyrer har nästan alltid något intressant att komma med men "Twilight" bjöd med sitt känslospel och spänning på något alldeles extra. På grund av en intensiv filmvinter var jag dock tvungen att prioritera bort biobesöket av filmen men när den nu släppts på DVD fanns det absolut ingen tvekan om att den skulle ses omedelbart. Trots att man nu vet ungefär vad det handlar om imponerar och överraskar New Moon på flera plan. Det som mest imponerar är återigen det underbara känslospelet och de vackra miljöerna medan de spännande inslagen fått ta ett par steg tillbaka. Istället för att bli jagad består spänningsmomenten istället av att Bella själv utsätter sig för faror i tron om att Edward ska komma tillbaka. Betydligt mer plats får denna gång känslospelet runt Bella eftersom hon uppmärksammas av två kavaljerer som båda verkar dölja på en hemlighet. Edwards visste vi redan om och att även Jake skulle dölja något tror jag de flesta av oss hade på känn.


Sammanfattningsvis kan jag säga att filmskaparna knappast kunnat lyckas bättre med den svåra uppföljaren. När tidiga succéer väldigt fort följs upp, inte av en utan två uppföljare, brukar det kunna sluta lite hursomhelst men denna gång gick det alltså riktigt bra och det finns ingen som helst tvekan om att den sista filmen ska ses på bio för min del. Skulle du som gillade den första delen tycka något annat skulle jag bli mycket förvånad.

Betyg: 9/10