Recension: Twilight - New Moon

Vampyrer verkar vara ett väldigt hett ämne just nu. Svenske Alexander Skarsgård gör succé i den amerikanska serien ”True Blood” och fler serier som till exempel ”Vampire Diaries” går att beskåda på TV varje vecka. Nu är uppföljaren till filmen som skapade all denna hysteri, nämligen Twilight, släppt på DVD med undertiteln New Moon. Självklart är filmen granskad och recenserad av Sveriges nya filmfarbror.


Efter att ha återhämtat sig från vampyrattacken ser Bella Swan (Kristen Stewart) verkligen fram emot att träffa sina blodsugande vänner igen. Så mycket att hon bestämmer sig för att tillbringa sin födelsedag med Edward Cullen (Robert Pattison) och hans familj. När hon skär sig på ett paket och börjar blöda förstörs dock feststämningen då Jasper Hale (Jackson Rathbone) som är det senaste tillskottet i Cullen-klanen känner blodvite och blir alldeles till sig. Detta resulterar i att Edward bara ett par dagar senare ber Bella att försöka glömma honom och meddelar samtidigt att de kommer att flytta så de inte har något mer med varandra att göra längre. Bella blir självklart förtvivlad men får ganska snart mer och mer upp ögonen för sin barndomskamrat Jacob Black (Tyler Lautner). Dessutom känner hon trygghet när hon märker att Edward fortfarande håller ett vakande öga på henne. Komplikationer uppstår dock när Bella en dag tvingas välja mellan dessa två, helst eftersom hon inte riktigt vet var Edward står eller vad det verkligen är hon väljer mellan.


"Twilight" var en av de filmer som överraskade mig mest under förra året. Okända väsen som till exempel vampyrer har nästan alltid något intressant att komma med men "Twilight" bjöd med sitt känslospel och spänning på något alldeles extra. På grund av en intensiv filmvinter var jag dock tvungen att prioritera bort biobesöket av filmen men när den nu släppts på DVD fanns det absolut ingen tvekan om att den skulle ses omedelbart. Trots att man nu vet ungefär vad det handlar om imponerar och överraskar New Moon på flera plan. Det som mest imponerar är återigen det underbara känslospelet och de vackra miljöerna medan de spännande inslagen fått ta ett par steg tillbaka. Istället för att bli jagad består spänningsmomenten istället av att Bella själv utsätter sig för faror i tron om att Edward ska komma tillbaka. Betydligt mer plats får denna gång känslospelet runt Bella eftersom hon uppmärksammas av två kavaljerer som båda verkar dölja på en hemlighet. Edwards visste vi redan om och att även Jake skulle dölja något tror jag de flesta av oss hade på känn.


Sammanfattningsvis kan jag säga att filmskaparna knappast kunnat lyckas bättre med den svåra uppföljaren. När tidiga succéer väldigt fort följs upp, inte av en utan två uppföljare, brukar det kunna sluta lite hursomhelst men denna gång gick det alltså riktigt bra och det finns ingen som helst tvekan om att den sista filmen ska ses på bio för min del. Skulle du som gillade den första delen tycka något annat skulle jag bli mycket förvånad.

Betyg: 9/10

Recension: The Box

I vimlet av alla bra filmer som släpps just nu hittade jag på något vis The Box. Jag tror det var den spännande trailern som jag råkade se före en annan hyrfilm som gjort att jag faktiskt gått och längtat efter den. Efter att ha sett filmen har jag mycket blandade känslor för den och jag hoppas jag lyckas förmedla dem alla i denna recension.


Norma Lewis (Cameron Diaz) och Arthur Lewis (James Marsden) är ett ungt par som just nu upplever en ganska kritisk fas av sitt liv. Året är 1976 och Arthur som är en framgångs vetenskapsman har satsat hårt för att få en betydelsefull arbetsroll inom Nasa. När han får avslag på sin ansökan vet de inte riktigt hur de ska ha råd att fortsälla leva sitt liv som de gör idag, helst inte när även skolan tagit bort den rabatterade avgiften för personalens elever. Precis när läget är som värst mottager de en mystisk låda som innehåller en trälåda med en knapp under en låst glaskupa. Senare samma dag blir de kontaktade av Arlington Steward (Frank Langella) som förklarar att lådan de fått är en del av ett erbjudande. Ifall de trycker på knappen någon gång under det kommande dygnet kommer han personligen att leverera familjen en miljon dollar. Självklart finns det en hake också nämligen att när de trycker på knappen kommer för dem en okänd människa att mista livet. Frågorna är många. Kan detta verkligen vara sant? Kommer de att kunna leva med att de är den bidragen orsaken till en annan människas död? Och framför allt, kommer de att trycka på knappen?


Regissören Richard Kelly är ingen personlig favorit men de filmer han varit inblandade i som till exempel Donnie Darko och Domino har verkligen haft något speciellt. Skådespelarna med Cameron Diaz och James Marsden i spetsen är inte heller några jag följer så hade jag inte sett trailern för denna film hade den garanterat gått mig obemärkt förbi, men jag är verkligen glad att den inte gjorde det. Det är svårt att sätta fingret exakt vad som gör den bra. Tempot är verkligen lågt och miljöerna är mörka och tråkiga men ändå sitter man som på nålar stora delar av filmen. Förmodligen har det att göra med mystiken som börjar med låda utan innehåll för att sedan byggas på filmen igenom för att mot slutet knytas ihop med både väntat och oväntat resultat. Även originaliteten och blandningen av verklighet och Science-Fiction imponerar på mig. Framförallt är det beståndsdelen som låter tittaren fundera en hel del själv innan sanningen avslöjas som jag uppskattar allra mest.


Trots många lovord känner jag att jag har svårt att sätta ett högt betyg på filmen. Den är helt enkelt för seg och handlingen som kretsar kring lådan är visserligen genialisk men lite för simpel för att täcka innehållet i en hel långfilm. Hade den använts i ett avsnitt av Arkiv X eller liknande hade jag förmodligen varit lyrisk men nu känns det bara som en bra idé som inte räckte riktigt hela vägen. Är det originalitet du söker och föredrar att sitta och klura på saker och ting själv istället för att få saker serverat i ett högt tempo kommer du förmodligen uppleva filmen på ett betydligt bättre sätt.

Betyg: 6/10

Recension: Saw VI

Ett av skräckfantasternas absolut starkaste vårtecken har nu visat sig, nämligen DVD-releasen av förra årets Saw-film. Jag är ännu en gång mäkta imponerad att de varje år lyckas skapa en ny del i serien som fortfarande skrämmer skiten ur en skräckfantast som mig och trots sex delar med samma tema fortfarande inte känns uttjatad.


Mark Hoffman (Costas Mandylor) blev i förra delen avslöjad att vara medhjälpare till den legendariska Jigsaw (Tobin Bell). Med hjälp av den förstnämnde har han denna gång konstruerat ett gäng mordiska fällor för att sätta dit ett antal personer som gjorde livet surt för honom under sin sista tid som cancersjuk och som säkert är dem som är en bidragande orsak till varför han blivit en mördarmaskin överhuvudtaget. Frågan är bara ifall han ännu en gång ska få alla fällor utlösta eller ifall den hårt arbetande polisen ska hinna stoppa dem i tid för en gångs skull?


En av Saw-filmernas allra största kännetecken är att det hoppas fram och tillbaka mellan alla delar i serien. För att tittaren inte ska missa något visas det korta tillbakablickar på viktiga händelser men de är ganska få till antalet för att man ska få chansen att tänka till. Balansgången är verkligen hårfin men resultatet är som vanligt strålande. Något annat positivt med detta är att vi får återse gamla bekanta som bidrar till att den viktiga känslan infinner sig snabbt. Ett problem i sammanhanget skulle kunna vara att man för varje del i serien velat förnya sig och använt sig av olika regissörer. Genom att återanvända manusförfattare från tidigare delar och för regiarbetet använda sig av personer som också arbetat med serien sedan tidigare är det inget problem. Förra gången använde man sig av produktionsdesignern David Hackl och denna gång är det redigeraren Kevin Greuterts tur att visa vad han går för. Eftersom han just nu arbetar med att regissera den sjunde delen är det nog fler än jag som tycker att han gör en strålande insats. Eftersom han varit delaktig enda sedan den första delen är det dock inget oväntat.


Inget i recensionen hittills tyder på att jag denna gång skulle vara besviken på min absoluta favoritskräckserie och det är jag inte heller. Sexan känns faktiskt som den mest genomarbetade delen hittills med sin gedigna handling och de många kopplingarna till de tidigare filmerna. Jag tror dock nytillkomna tittare får svårt att uppskatta filmen på grund av detta. Denna film är nämligen precis som de andra filmerna skapad enbart för inbitna fans som sett alla tidigare delar. Gillar du dödliga fällor där inget lämnas åt slumpen och där det är omöjligt att inte bli påverkad att försöka hjälpa till med lösningen kan du ändå ge den en chans. Känner du dig träffad tror jag dock risken är ganska liten att du inte redan sett de tidigare Saw-filmerna och är precis som mig ett riktigt stort fan av serien. Egentligen skulle jag kunna berätta mer om njutningen med att gång på gång bli livrädd eller äcklad av de unika fällorna men istället ska jag återskapa en av de händelser jag uppskattade mest med den sjätte delen. Den hade nämligen ett riktigt slut vilket det varit lite dåligt med tidigare och något som är svårt att skapa när en uppföljare hela tiden ligger runt hörnet. Men vi lämnar det nu och sätter punkt istället och lämnar precis som Saw-filmerna lite åt fantasin också.

Betyg: 8/10

Recension: Luftslottet som sprängdes

Den tredje och sista (?) filmen i Millennium-serien baserade på Stieg Larsson är nu släppt och DVD och är därmed granskad av undertecknad. Även om filmen liknar den förra väldigt mycket blir det betydligt mindre lovord denna gång. Jag berättar mer om detta senare.


Trots att den sönderslagne Lisbeth Salander (Noomi Rapace) ligger mörbultad på sjukhuset efter slutstriden med sin far och hans hejduk i slutet på förra filmen är hon långt ifrån säker. Ledningen i det som jag antar är det så kallade ”Luftslottet” skickar nämligen ut en svårt sjuk medlem för att röja undan Lisbeth och hennes far för att slutligen ta sitt eget liv. Tur för den förstnämnde att det inte är en tränad mördare det handlar om för hon klarar sig riktigt enkelt undan. Efter händelsen blir dock bevakningen på sjukhuset stenhård och ingen får lov att träffa den eftersökte hackern. Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) lyckas dock smuggla in en handdator till henne så att de kan ha kontakt för att hon ska kunna skriva sin självbiografi om allt som hänt. Denna kommer väl till pass när de långa förhandlingarna börjar med höjdarna som tror att de sitter säkert.


Precis som i den förra delen återvänder några karaktärer från den tidigare filmen medan andra försvunnit och vissa tillkommit. Jag som inte har läst böckerna tycker det ännu en gång är riktigt svårt att hålla reda på vilka karaktärer som är vilka och det märks extra tydligt i denna film eftersom den baseras väldigt mycket på den andra filmen. Så mycket att denna del inte ens känns som en egen film utan enbart som en förlängning av den andra filmen. Det är svårt att förklara men medan den första filmen radad upp mysterier och knöt ihop historierna på slutet var den andra filmen mer actionbetonad och krävde denna tredje film för att lösa alla oknutna trådar. Efter att ha sett den innehållsfattiga tredje delen kan jag därför inte säga annat att det är en stor besvikelse.


Med det sagt behöver jag egentligen inte gå in på filmens fördelar och nackdelar för det finns egentligen inte så mycket mer att säga. Det element som gjorde framförallt den första filmen så bra det vill säga till exempel de kluriga mysterierna, fartfyllda actionscenerna, imponerande skådespeleriet och det vackra fotot känns nu som bortblåst. Istället får vi en historia som är ganska självklar för den som följt serien i miljöer som till 90% består av stela sjukhus- och domstolslokaler. Visst är Noomi Rapace lika lysande som vanligt men det räcker inte när handlingen är så fruktansvärt förutsägbar och innehållsfattig. Filmen fungerar enbart för att knyta ihop säcken av två riktigt bra filmer för på egna ben skulle den inte ta sig någonstans. När serien nu gör comeback på SVT ska jag ge alla delar en ny chans. Kanske denna sista del känns mer relevant när man har de andra färskare i minnet men som det ser ut nu, och som är det jag måste värdera, blir Luftslottet som Sprängdes inte ens godkänd ur min synvinkel. Hur serien som började med kanske den bästa film jag någonsin sett skulle sluta på det här sättet är nog seriens största gåtan hittills.

Betyg: 3/10

Recension: Wallander – Dödsängeln

Trots att vi nu är inne i ett nytt sekel fortsätter Wallanderfilmerna komma i en regelbunden till synes oändlig upplaga filmer. Om jag inte räknat fel så är det faktiskt fortfarande fyra filmer kvar så när sista recensionen skrivs är förhoppningsvis sommaren här. Nu ska vi dock inte gå händelserna i förväg utan börja med att granska nyligen sedda Wallander: Dödsängeln


När Miranda (Nour El-Refai) som är solist i flickkören mystiskt försvinner är Kurt Wallander (Krister Henriksson) och Martinsson (Douglas Johansson) snabbt på plats för att starta en utredning. Spåren är dock få och eftersom Miranda tagit med sig all packning ser det ut som att hon rymt. Detta är något som bästa kompisen Lina (Sofia Pekkari) har väldigt svårt att tro på, helst eftersom hon lämnat kvar sin favoritjacka i deras rum. Efter att ha undersökt flickans mobiltelefon hittar de hennes ex-pojkvän och med hans mörka bakgrund som rasist blir han genast huvudmisstänkt. Det finns dock fler misstänkta. Efter förhör verkar Mirandas pappa dölja något och vem är egentligen mannen som hela tiden snokar runt i området där kören befinner sig?


Efter att de två senaste filmerna varit riktigt bra, kanske två av de bästa Wallanderfilmerna någonsin, är det riktigt spännande att sätta tänderna i den senaste delen. Visserligen har mina förväntningar höjts skyhögt men när det gäller Wallanderserien spelar det ingen större roll eftersom man aldrig riktigt vet vad man får. Det första som slår mig när jag ser filmen ur granskningsperspektiv är att det hela känns väldig olikt från tidigare filmer i serien. De inledande scenerna med flickkören är både underhållande och även ganska långa så det tar ett tag innan Wallanders gäng kommer in i bilden. Nästan så länge att jag hinner glömma bort att det faktiskt är en Wallanderfilm det handlar om. Detta ser jag enbart som positivt eftersom serien verkligen behöver förnyelse och ju mer det skiljer sig från tidigare delar desto bättre, helst när det är såhär bra.


Förutom en klurig historia som för en gångs skull är väldigt svår att förutse är det bitvis väldigt spännande och till och med för en filmräv som mig på gränsen till otäckt. Wallander: Dödsängeln är helt klart den mest skrämmande filmen hittills men är man bara beredd på det är det nog ingen fara. Förutom standardgänget gör övriga skådespelare med Nour El-Refai och Britt-Louise Håkansson i spetsen ett riktigt bra jobb. Ja jag kan faktiskt inte komma på något som jag inte gillar med denna film utan kan bara konstatera att jag kan placera ytterligare än bra Wallanderfilm i hyllan. Fortsättning följer inom kort då nästa film i serien kommer, nämligen Wallander: Vålnaden och för en gångs skull längtar jag till nästa film bara genom att ha hört titeln. Det kan nog bli riktigt spännande ytterligare en gång.

Betyg: 8/10